Kung Fu och Qigong (Swedish)

Fri 26 Jan 2007

Många års kung fu träning ledde mig till sist till qigong. Under århundraden har hälsoövningar och kampkonst hängt samman likt yin & yang i Asien. I vårt moderna samhälle med överväldigande teknikisk erövring behövs det inte någon större hjärna för att avfyra en pistol. Det behövs heller inte en tränad kropp för att utföra denna dödsbringande handling. Det behövs bara en halvfull arg individ med en teknisk apparat så är en annan människa död. Är alla vetenskapliga framgångar egentligen framgångar?

Motsatsen till död är liv. Där kampkonten lär oss att hantera motståndare lär man sig inom qigong att hantera sig själv. Inom kampkonst lär man sig olika kroppstekniker för olika ändamål som man sedan övar in. Dessa tekniker skyddar en från att bli skadad. Det lär en att själv skada andra. Skada andra inom denna kontext innebär att få slut på en kamp. En skadad motståndare kan inte fortsätta kämpa. Kampen är över.

Detta är framsidan men alla framsidor har en baksida. Baksidan är att någon har blivit skadad. Baksidan är att kampen inte är över. Vi har en förlorare som blivit kränkt. Om någon blivit illa skadad kommer samvetet över att vi skadat en annan människa. Efter en kamp är där många saker som fortfarande inte är utredda. Den viktigaste frågan är varför kampen för det första startade.

Många krigare, väktare och andra som hade yrken där våld föregick drog sig ofta på äldre dar tillbaks till buddhistiska tempel med alla sina frågor. De hade skador som behövde läkas och de hade obehagliga minnen som behövde bearbetas. En tradition där krigare och präster samarbetade och utvecklade kunskap växte fram under århundraden. Krigarna hade kunskap om kroppen och prästerna hade kunskap om sinnet. Denna tradition kan vi härleda långt tillbaks i tiden i Asien. Många tror kanske nu att kineserna var de som skapade detta men så är det inte. Långt tidigare fanns denna tradition i Indien. Under olika tidsepoker kom så dessa strömningar i vågor till Kina och blev så småningom en del av den kinesiska traditionen.

Prästerna och munkarnas liv var i många fall monotona och stillasittande. Traditionen påvisade att man skulle sitta i lotusställningen under långa meditationspass där man ägnade sig åt sinnet. Väldigt lite ägnades åt den fysiska kroppen. Än idag drabbas de flesta munkar av svåra knäskador och ryggproblem på grund av sitt monotona fysiska liv. Tidigt i vissa traditionen började man därför kombinera rörelser med det andliga livet. Vi känner till ordet “mantras”. De flesta förknippar nog detta med olika ljud som olika yogamästare håller på med. Det skapades redan tidigt även fysiska mantras. Detta var speciella rörelser som skulle leda till olika sinnliga upplevelser eller bara symbolisera olika religiösa fenomen. Vi kan här likna detta vid en fysisk teaterföreställning där ett religiöst budskap spelades upp. Dessa rörelser och skådespel uppfördes i en tid då det skrivna ordet fortfarande ansågs fult och olämpligt för heligt arbete.

I denna kontext fanns då även krigarna. I stället för att utföra dessa religiösa rörelser började man göra krigsrörelser i stället. Man fann att ibland var det faktiskt rörelser som var likartade. Man kunde på så sätt fylla två syften i en rörelse. Man kunde dels bli bättre på sin krigskonst samtidigt som man utförde en helig handling. Rörelserna skyddade då både mot fiender samtidigt som man även blev beskyddad av gudarna. Olika rörelseschema för olika vapen bildades och tränades i de övre krigarklassen i Indien. Dessa rörelsescheman kallades för “Natas”. Den buddhistiska traditionen tog till sig den vapenlösa delen av denna tradition. Denna tradition fördes sedan vidare till Kina via de buddhistiska munkarna. Med sig hade dessa även rena former av hälsobringande “natas”. Dessa rörelser togs sedan upp av inhemska traditioner som omformade dessa till rena kinesiska företeelser. Till Kina hade det nu kommit både qigong och det man till vardags kallar kung fu.

Det var alltså inte kampkonsten i sig som kom till Kina utan själva den form man utövade det på som införlivades. Krigskonsterna har säkerligen fått många influenser från Indien men man har i alla tider slagits och brottats i Kina. Brottningstraditionen i Kina är mycket gammal. Tillika kom inte tanken om hälsa och ett hälsosamt liv som en överraskning för kineserna. Det finns många tecken och även tidigare skrifter som beskriver olika behandlingar av sjukdom. Förklaringsmodeller för hur kroppen fungerade hade man redan och denna använde man sig av när man sedan översatte den indiska kunskapen. De hälsobringande övningarna fogades samman med den kinesiska bilden av människan och blev så småningom det vi idag kallar qigong.

Vill här påpeka att artikeln är en förenkling och en ytlig bild av händelseförloppet. Många faktorer har spelat in under de tusentals år dessa två discipliner växt fram. Många teorier är man heller inte ense om.